Och Vi Har Talat Ut

Sex månader. I sex månader har vi träffats och byggt upp ett nytt hus. Det första som vi gjorde var att lägga grunden. Vi behövde den tiden för att smälta in både manuset och berättelser bakom det.  Vi behövde förstå våra hjältinnor och vilka de var och hur de mötte livet. Två av dem är historiska aktörer: Caroline Ferriday och Herta Oberheuser. Båda två är kvinnor från en tragisk tidsperiod för Europa: Andra Världskriget. Medan Caroline, räddar liv från nazismen, var Herta mitt i sin dröm om att kunna operera, allt för det tyska rikets bästa. Att operera unga flickor; flickor som blev offer i sulfonamidexperiment. Experiment. På friska och sunda flickor.

Och därifrån börjar vi att förstå ordet offer, vad det innebär att bli opererad på ett sådant grymt sätt. Vad det innebär att ta sin sista promenad på skönhetens väg; Skönhetens väg är en av de böcker som inspirerar denna pjäs. Författarinnan heter Martha Hall Kelly; en eloge till Martha som återförde dessa kvinnor till liv, och framför allt till den polska motståndsrörelsen. Men Kriget har inget kvinnligt ansikte, som en av våra inspiratörer säger i sin bok, Svetlana Aleksijevitj. Läs den boken, så mycket du orkar, men det gör ont. Boken tar upp berättelser från ryska kvinnor som överlevde första och andra världskriget. Den skrevs innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Vi läser till exempel om två kvinnor, som måste in i den röda armén, kämpa för fosterlandet.

Det går inte för mig att skapa en dansteaterpjäs om kvinnor i krig utan att ha med i den en del av Chiles kamp mot Pinochets diktatur under 1970–1980 talet. Ni kommer att se en kvinna i svart kjol, vit blus och med en vit duk. Rosa representerar varje mor, fru, dotter, syster och systerdotter som fortfarande undrar vad som hänt med deras far, bror, son, morbror. En del av Rosas berättelser kommer från boken Voyager av Nona Fernández (hittills bara på spanska). Vacker bok som enar egna erfarenheter med landets historia i en sammanflätande berättelse om universum och stjärnornas kraft.

Lyssna ordentligt de sista orden på vår pjäs: ”Livsanden liksom glaset, är alltid i riskzonen. Jag valde en levande död eftersom jag inte är modig”. Det säger Rosa, och representerar verkligheten för samtliga kvinnor i denna pjäs. Livet är därför en märkvärdig gåva; det är de sanna ord som man läser i Att skörda ben av Edwidge Danticat.  Och ni är här och väntar på att förstå vad det är som det ska talas ut: att aldrig mer en flicka ska tystas ned, ta emot ett människoben, opereras, eller tvinga döda en främmande människa. Låt aldrig mer hat besegra oss.

Paula Fuenzalida Ramírez.
Konstnärlig ledare Reality Dansteater Kompani.

TACK TILL!


Leonard för hjälpen i ”kärlekens dans”, Pablo Marchant por el delantal médico de Herta; Ann Lindberg för läkarrock, Nathalie Walker och transport till Teater Tre; tack till alla våra foajévakter,  Virginia Rolando för stöd på premiärfesten, Kulturama HS-arbetslag 9, vår publik under våra genomdrag, alla trogna vänner och publik som kommer till oss under denna föreställningsvecka. Tack!
Regissören tillägnar denna föreställning till:  

Sanna Violeta och Patricia Ramírez, mis heroínas, eternas inspiradoras de lucha y paz.

NÄSTA SIDA: OM VI TALAR UT… VAD SKER?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s