Om vi talar ut?

Livet är en märkvärdig gåva; det har vi sett i sex månader

Livsanden liksom glaset är alltid i riskzonen ; och risker har vi tagit.

Vi har flyttat berg och kommit nära,

Vi har kört förbi gator, torg, parker, och många rosa hus.

Vi har talat ut.

Sex månader har detta varit vårt liv,

Ett liv där vi har visat att vi har röster inlåsta i våra huvuden

För att vi äntligen har kommit hem, vi har gått hela vägen hem.

Ni är verkligen en klippa, var och en av er. Ni har en särskild styrka. Ni strålar styrka och tålamod, och ni har alltid offrat er för högre saker.

Tack! Ni har talat ut.

O Ja, ingen behöver tycka synd om er, för historien kan skrivas om ett dussin gånger.

Och gärna utan Stalin nästa gång, ja det får räcka så.
Välj alltid att få ett bra liv under den tid vi befinner oss här på jorden, den tiden vi har kvar.

Ni räddar liv, ni visar att ni räddar med era röster tusentals människor.

Ni ska alltid få plats i båten eller i flygplanet.  Ni ska alltid flyga till drömmarnas värld.

Alltid. För att vi har talat ut.

Alla vi har någon gång varit som ”kaninerna”. En del av oss har tagits bort. Vi vill minnas, minnas att vi tänker leva ett gott liv, för att ljuset har tänts ikväll.  För en sista gång.
Nu kan hela systemet ligga ner och sätta i gång senare, men då inklusive med oss.
Jag vet att vi kanske inte känner någon glädje över att vi är fria, vi har talat ut.  Men vi går vidare. Vidare mot livet igen.

Och vad är livet? Livet är att kunna dansa pata pata och kramas på slutet.  Livet är att beundra en natt utan måne, i Atacamaöknen, eller en promenad i skogen, där ett hus öppnas och välkomnar oss. Och vi söker, sökandet är sanningen. Vi ser stjärnor som lyser stark ovanför oss. Alltid. De skyddar oss.

Glöm aldrig en som dött i kriget, den som försvunnit.

Lev med oss.  Ni har talat ut.

När kriget är slut, detta krig vi haft länge inom oss, köp en fin flaska parfym, ta med dig en blombukett, syrener; gå till hårfrisörskan och sitt där hur länge som helst. Ät goda polska chokladpraliner med olika fyllning.

Påminn dig alltid: det är aldrig ditt fel, allt är bara ting runt om oss. Härinne ska vi vara smartare än alla andra. Allt ska nog går bra till slut. Allt har gått bra till slut.

Jag förstår den sociala rollen som varje motståndsrörelse spelar för var och en av er.

Dessa krafter som öppnar ögonen för de som sitter och enbart observerar.
Ni har talat ut till dem, vi har klarat oss.

Det var krig och vi levde ett normalt liv, vi var vanliga flickor. Trodde vi.

Var alltid angelägen att göra dig vacker! Var alltid lycklig, du har talat ut tillsammans med oss. Det är inte många flickor som kan om livet, som kan om kriget. Ni minns säker inga fåglar eller blommor, ni var så unga då.
Våra kvinnor, Kasia, Rosa, Zuzanna, Antonina, Caroline, Natalja, Halina, Beatriz och Herta har talat ut, de är så tacksamma för det.

Nu har världen förstått att det inte fanns färger i kriget, att allt var ju svart…men kom ihåg: var aldrig en glädjedödare! Aldrig!

Lev livet av ren tillfällighet alltid, går alltid fram till fönstret och se på bänken utanför hur ett kärlekspar kysses.

Du blir kanske chockad, av att se något så fridfullt.

Låt tankarna mala, alltid! Och varför?

Välj alltid ett annat sätt att leva.

För det är naturligtvis alltid kärlek, vad kan det finnas för andra skäl , förutom kärlek, för att leva och tala ut?

Jag vill inte nu längre att någonting ska förändras. Livet med er är så perfekt som det är.

Och det är kanske mycket folk ute idag.

Men ni ska minnas. Välj alltid att minnas.

Varje gång du är på väg till drömmen, minns det väl!
Berätta deras historia, din historia , vår historia; och minns varje stund vi varit tillsammans.  Vi kommer alltid tillbaka.

Bland det första du gör när du kommer hem är att leva och drömma. Lova mig det.

Vi ska alltid svara på frågor… trots att det kan vara jobbigt att lyssna.

Jag tror att var och en av oss bär på en liten bit av den historien, samma historia.

Har detta aldrig hänt dig? Då levde vi inte alls då. Om vi inte upplevde ”Låt Oss Tala Ut” så levde vi inte då.

Vi ska alltid komma till vårt vattenfall.

För att för första gången på mycket länge kände jag att det sa KLICK.

Det sa faktiskt KLICK.



Paula Fuenzalida
Konstnärlig Ledare Reality Dansteater Kompani 

till alla medlemmar i Låt Oss Tala Ut

NÄSTA SIDA: 30 ÅRS JUBILEUM