Varför den här föreställningen

”S.O.S Världen! detta är jag”.

Debattartikel: jag duger inte som människa

 

”Är jag en människa? Jag minns att jag bad om kärlek men få gånger fick jag det”.

Så här uttrycker sig huvudrollen i Realitydansteater kommande produktion ”S.O.S Världen! detta är jag”.

I vår pjäs ser vi tydligt hur gränserna möts; vi ser hur det verkliga livet blandas med traumatiska minnen från förflutet eller vi ser också hur drömmar och mardrömmar börjar klämma in sig i kvinnans vardags och tillvaro. Allt det här påverkar hennes integritet, hennes självförtrående, hennes vilja att kunna känna sig levande.

I den svenska kulturen står som oskriven princip att inte störa andras privata angelägenheter; man ska inte fråga så mycket och helst inte blanda sig i andras privata liv. De tillfällen då myndigheten kommer in och hjälper den drabbade familjen i ett tidigt skede av skadan, ser vi ett tydligt resultat av de nya förutsättningarna för att snabbt avsluta den onda cirkeln. Men sådant är det inte de flesta gångerna: majoriteten av alla tillfällen så händer då att hjälpen kommer senare än det man förväntar sig ; vi kan vittna hur en trasig familj försvinner ofta i ett hög av ärende och prioriteringar; många signaler kan göras utifrån skolansvärld, till exempel, där man vittnar om en instabil familjerelation gång på gång, och ändå är hjälpen och resursen försenad.

Orsak? Ja, orsaken kan vara att man inte vill störa eller förstöra familjens egen miljö och tillvaro; flera gånger tror man att dessa problem och konflikter kommer att försvinna och det blir bättre snart; det kan också vara att man inte vet om det går att göra en förändring; eller att det kan finnas flera myndigheter inblandade i beslutet att omhändertaga den lilla sociala gruppen att det är svårt att besluta och sätta igång med arbetet; det sker också att man försvarar familjens struktur, som grund och bas till det välutvecklade svenska samhället – jag undrar om det är värt att försvara en sådan princip.

När en individ inte tillåts integreras och när denne inte accepteras som den är så kan han eller hon hamna i en fullständigt nedvärderad syn på sig själv. Ansvaret för att en människa kan utvecklas och formas till en komplett och harmonisk individ ligger både hos familjen men också hos omgiven. Så här uttrycker sig en person som arbetar inom socialtjänsten, med insatser för barn, ungdomar och deras familjer: För att vi som myndighet ska kunna erbjuda hjälp till ett barn/familj krävs ju att omgivningen reagerar. Att det kommer in en anmälan eller ansökan om oro för barnets situation.

Och å andra sidan, när en identitet blir ett nummer till, en patientsjournal till att handskas med, då är det upplevelsen att individen förvandlas från ett oälskat barn till en rutinmässig patientjournal, där man, ibland kanske, behandlar flera patienter på ett liknande sätt; det är såklart att man tar hänsyn till deras respektive diagnos och att det finns god professionalism bakom varje behandling som ges; men kärnan till problemet ligger också i andra faktorer:

  1. Flera av dessa patienter kommer från en svår situation som märks för deras instabila familjeförhållande och otrygg familjemiljö.
  2. vården kommer in alldeles för sent, och den inte riktigt lyssnar på människan bakom patienten. En del av de här drabbade ungdomarna släpps ut för tidigt, utan att vara förberedda på ett liv utanför institutionen. I vårt moderna samhälle har vi som trend att låta de mentalsjuka patienterna att gå ut till samhällets djungel och försöka anpassa sig till det nya sammanhanget så snart det går; är detta beslut det rätta?
  3. I dessa miljöer är misshandel (psykiskt och fysiskt) så regelbunden att barnet så småningom utvecklar en omfattande rädsla och skräck mot vuxenvärlden. Barnet har rätt att leva i en trygg och fredlig miljö. Vad krävs för att en individ med psykisk diagnos integreras och känna sig accepterad?

Och det är precis det här ögonblicket som skrämmer huvudrollen i vår pjäs mycket. Och det är det som vården och institutionalisering måste överse deras metoder. Då undrar jag igen, vem har ansvar? Ligger ansvaret enbart hos läkarna eller är det vi också som måste ta hänsyn till en sådan drabbad familj?

Den personen som arbetar inom socialtjänsten och som vi har kontaktat med anser att: hjälpen kommer ofta mycket sent och för sent, och att det kanske inte alla gånger är rätt hjälp. Jag tror att även i de tillfällen där myndigheter kommer in i ett tidigt skede så är det långt ifrån säkert att ”den onda cirkeln bryts”. Barn har rätt att leva i en trygg och fredlig miljö. Och ytterst är det myndigheters ansvar att säkra detta. Eller åtminstone sträva efter det. Men det efterlevs många gånger inte.

Just därför,

Anser vi att man ska agera så tidig som möjligt om det är så att information om instabila relationer finns i en familj; detta för att kunna hinna rädda barnet från en längre traumatisk period och sämre förutsättningar för att bli en del av vuxenvärlden;

Reality dansteater anser också att vården ska försöka kanalisera sin behandling på så sätt att den avspeglar en fullständig förståelse av den drabbade individen; behandlingen borde pågå så länge patienten behöver, och all personal kring denne inte ska känna press med att snart förfriska honom eller henne och låta denne gå ut till samhällets värld med svag tro på sig själv.

Reality dansteater anser, att vi måste reglera och strukturera välfärden på så sätt att ingen medmänniska ska påverkas så negativt av sin omgiven att det sedan inte går det att delta i den.

Just därför,

Reality Dansteater förening finns. Vi vill betona människans funktion i sin handling och i sin kapacitet att förändra och bedöma sin egen verklighet. Föreningen ska ha som mål att analysera och reflektera över det verkliga livet och samhällets struktur som berör den lilla människan. Öppna och alerta konstnärer ska vi vara, alltid medvetna om vad som rör oss och våra medmänniskor. Vi måste skapa en alternativ plattform för nya uttryck och sociala lösningar när det stora systemet inte hinner koncentrera sig för de mest utsatta i samhället.

Just därför

Dansteater är den rätta konstformen. Vi tror på att den kreativa människan inte bara har ett enda sätt att uttrycka och förmedla sina drömmar, utan att hon är en komplett individ, med många olika och även liknande egenskaper som gör henne rik i sin fantasi. Och så är vi också som medborgare och medmänniskor. Genom teater berättar vi en historia; genom dans uttrycker vi dessa handlingar som inte kan sägas med ord; dansteater är, egentligen, platsen där känslor och ord blandas in i en spiral av olika gestaltning, med musiken och kropp som rätta verktyg för att förstå den djupa delen av ens själ.

Det individualistiska samhället vi lever i, kräver konstant på oss sedan barnsben att det är kanske där som orsaken till så många deprimerade och olyckliga människor finns? Jag är övertygad om att det inte bara är vi som undrar om de inte duger, som undrar om de är en människa?

Mvh , Paula Fuenzalida Konstnärligledare Reality dansteaterförening.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: