Låt mig gå vidare

När man pratar om mänskliga rättigheter känner jag att jag inte gå vidare.

När man pratar om dansteater och dess utveckling känner jag att jag inte går vidare

När man pratar om regelbunden och etablerad konstnärlig situation för mig , anser jag att jag inte  går vidare

Så svårt att se sig i framtiden

Svårt att tillåta andra makter ta mig härifrån och våga ta nya steg.

Hur länge till ska jag fortsätta vänta på att få kraft och lämna nuvarande tjänsten och jobba heltid med koreografi?

Kommer detta att ske någon gång?

Samtidigt säger jag till unga att de ska leva upp sina drömmar, kämpa för dem och aldrig ge upp. Och vad gör jag i så fall?

Ger jag upp?

Kämpar jag?

Hur?

Jätten, min själ, låt mig leva med dansteater för alltid.

Dimensioner som växlas

Det har tagit lång tid att skriva boken om Oändliga verkligheter. Det stora problemet är översättningen till svenska.Eftersom jag inte föddes här och har kommit hit i vuxen ålder så är mitt svenska begränsat när det gäller översätta på en hög nivå.

Jag får hjälp av en bekant som är proffs på översättning och språk. Det är underbart att ha hans hjälp men det är frustrerande också. Varje gång han kommenterar mina texter så kommer så mycket frågor kring det obegripliga texten är att jag inte vet om det kommer att finnas något slut på det hela.

Ibland oroar jag mig av det.

Jag vill inte ha bråttom, men inte heller skriva och översätta flera år till. Jag tror inte att det är hälsosamt. OM jag kunde, så skulle jag vilja skriva om och översätta heltid, men det kan jag inte. Jag lever inte på det här. Trots att det är mitt yrke så tjänar jag inte pengar för att jag är koreograf. SÅ synd. Men sant.

Vad gör man då?

Tålamod, fortsätta översätta och tror på att det kan ta någon gång slut?

Ångest

Vill så mycket annat.

Ångest

Vill börja att tänka på många andra projekter kring dansteater. Jag kan inte

Ångest

Ingen finansiering..

så svårt att tro på sina drömmar.

Leve länge konsten!