När man pratar om mänskliga rättigheter känner jag att jag inte gå vidare.
När man pratar om dansteater och dess utveckling känner jag att jag inte går vidare
När man pratar om regelbunden och etablerad konstnärlig situation för mig , anser jag att jag inte går vidare
Så svårt att se sig i framtiden
Svårt att tillåta andra makter ta mig härifrån och våga ta nya steg.
Hur länge till ska jag fortsätta vänta på att få kraft och lämna nuvarande tjänsten och jobba heltid med koreografi?
Kommer detta att ske någon gång?
Samtidigt säger jag till unga att de ska leva upp sina drömmar, kämpa för dem och aldrig ge upp. Och vad gör jag i så fall?
Ger jag upp?
Kämpar jag?
Hur?
Jätten, min själ, låt mig leva med dansteater för alltid.
Reality Dansteater Kompani 