Du vaktar en spegel av asfalt.
Finns smärta i en asfalt?
Jag rör mina fingrar i den vinkeln som gatan ger mig,
följer linjerna och upptäcker liv, små liv som gör dig sällskap.
Du ser du är inte bara asfalt…
Hon går vidare, hon tar sig loss från huset. Hon andas frisk luft. Hon kommer ut till Staden.
Här ser vi henne friare men också osäkrare. Så småningom byggs dikten om en gammal stad upp, vilket ger henne respit men även minnen från den gamla tiden; kriget. Det var de här tankarna som förde mig vidare till Gamla Stan i Stockholm.
Jag åkte dit en förmiddag under hösten och satte mig vid en gammal port i en gränd som leder till ett litet torg bakom slottet. Där tillät jag mig att bli ett med staden och lät pennan gå vidare med sina ord. Jag föreställde mig vara en blind kvinna i min ålder med många spår av krig, tortyr och förnedrande behandling. Det var egentligen inte så svårt. I min egen bakgrund finns det också sådana spår, det finns smärta, isolering, utanförskap och förnedrande behandling. Jag växte upp i en diktatur. Egna minnen och bilder hjälpte min penna att placera liknande situationer lite tidigare i världshistorian och i en annan kontinent, här i Europa. Jag öppnade synen för andra världskriget.
Däremot är det nu även ett annat hinder som försvårade relationen mellan en människa och staden. Den här människan är en blind kvinna. Hur går i så fall en blind kvinna fritt på gator som hon minns skakar, rör sig, är trånga och fyllda av artillerier samt hot? Nu finns det inte längre sådana gator, det gör staden till en fristad, men det vet hon inte. Hon måste testa och därför kallar hon tillbaka sina minnen, för att försäkra sig om att det inte längre är farligt att gå ut. Här är käppen en viktig medhjälpare:
Du ser mig, jag ser dig inte,
du guidar mig och min käpp känner dig väl.
Den knackar din rygg otaliga gånger för att tala om för mig att jag kan röra mig tryggt.
Du var någon gång Saint – Malo
Och jag bar dig hit.
Genom improvisation samt utveckling av texten i denna del, lyckades vi hitta rörelser och parallella bilder i det som dikten beskriver. Varje ord är en del av en rörelse och den är i sin tur en liten koreografisk bit i något större. Det är kanske relationen till ljudet, aromer, färger, en öppen yta samt krigets minne, som man ser som en helt dansande stund. Nu när produkten är klar ser man det. Staden innebär rörelse, att flytta sig, att fortsätta gå vidare och därför är hela berättelsen i konstant rörelse. Den här delen fokuserar alltså på en öppnare frihet, ett steg närmare sin dröm. Här vill man inte stoppa sig, man vill besegra smärtan och det lyckas Marie – Laure göra. Så småningom. De parallella spår som har följt henne sedan krigets start börjar nu att suddas, framför allt dåtidens spår. Staden styr hennes steg framåt, mot havet.
Pjäsens slutgiltiga del vid havet läser ni om under Del 3: Havet
Reality Dansteater Kompani 