Min fru är en stark kvinna. Och nu har hon gjort det igen.
Man säger att ord är ett starkare vapen än både svärd och bomber och att en bild säger mer än tusen ord. Vad förmedlar väl då en dansteater?
Den här gången är det ”Låt oss tala ut”, tredje delen av en trilogi om krig och de mänskliga rester som överlever.
Det finns en första två timmars dansteaterföreställning på youtube, som trots eller kanske tack vare pandemins inlåsningar och tic-tocs maniska nuflöde, märkligt nog fortfarande fungerar alldeles utmärkt som substitut för att gå ut tillsammans på teater. Det fanns en monolog med två personer i duett om att leva som blind före, under och långt efter ett krig. En monolog som letar sig vidare i mig som minnet av en kärleks hand vars beröring lämnar ryggslutet. Och nu har hon gjort det igen, min älskade starka starka hustru, danskoreograf Paula Alejandra Fuenzalida Ramírez.
Återigen. Sex starka kvinnor sitter, talar och dansar över scenen. De är unikt förankrade i sina helt olika sätt att vara och föra sig. De ät fullt närvarande och trygga nära dig, långt från kriget, och ändå mitt i gestaltningen av krigets fasor.
Där finns folkdansen som genom sin urkraft medför gemenskap över kulturella skillnader och väcker liv i minnet av en morbror. Dans som seger över det våld som gjorde en benflisa av en älskad man.
Där finns halsbandet som med en enkel rörelse och teaterns magi transporterar oss från tortyrläger till finanscentrums välgörenhetsbasar.
Där finns mötet mellan det onda och det goda, mellan urartad karriärlust och offret som stympats i närheten av skönhetens väg, en upprättelse mellan fyra ögon. Ett möte som i sanningens namn bara kan finna sitt autentiska utlopp i en strålande vacker dans.
Och där får jag vara med, vara bredvid, vara rörd till tårar. Igen.
Det har sammanfattats på det viset tidigare men tål att upprepas för evigheten: All those moments, will be lost in time, like tears in rain … och som om det inte var nog kommer sedan applådtacket. Det förlösande, det från kriget livsåterkallande, applådtacket. Ja, varför inte, tänker jag till tonerna av min pappas favoritsångerska
Tack ni sköna, vackra och starka kvinnor. Tack du min sköna. Tack för den här stunden. Igen.
Jag önskar att ni varit där.
FREDRIK RIBBING
Nästa sida: respons – Erik Nihlgård.
Reality Dansteater Kompani 