Vi närmar oss till slutet

av Reality Dansteater Kompani, publicerad i Uncategorized

Snart är boken färdig, snart kommer vi utanför de dörrar som hållit oss inne under mer än två år. Snart ska du läsa om hur mänskliga rättigheter och konsten, dansteater, är så förenade.

Här är en del av det första kapitlet:

KAPITEL 1:                    EN VERKLIG SAGA – URSPRUNG TILL TRILOGIN

Introduktion

”I flera år har jag bott i detta skandinaviska land men jag är fortfarande präglad av mitt ursprung. Trots mitt kontinuerliga arbete med att låta mera svensk dyker den besvärliga frågan alltid upp; varifrån kommer du? Det är som en mardröm, men jag försöker placera den tillsammans med mina rädslor och bli vän med den.

Just därför vill jag börja denna bok genom att berätta om mig själv. Det här är min saga:

Jag föddes i ett avlångt land på andra sidan av Anderna. Chile är namnet på den jorden, och staden där jag kom ut var huvudstaden; Santiago. Som de flesta av oss så har jag en familj. I min historia måste jag inkludera de sociala klasserna, något som verkar vara viktigt i mitt hemland; jag växte upp i en medelklassfamilj men bodde i ett överklassområde och gick i en privat, katolsk flickskola nära hemmet. I den här berättelsen är alla dessa adjektiv viktiga: privat (få saker var offentliga under min uppväxt), katolik (religionen var centralt i mitt liv fram till det att jag lämnade landet), flickskola (en tradition inom överklassen, eller som de sa; en katolsk tradition).

Livet i den här skolan stod i konflikt med livet utanför dess murar. I sanningens namn möttes dessa två verkligheter långt innan jag satte min fot i skolans klassrum. På baksidan gränsade nämligen skolan till den demokratiskt valda presidenten Salvador Allendes hem.

Så här långt är berättelsen helt normalt; men som alla sagor så har också denna en vändpunkt. Den kom med militärkuppen den 11 september 1973. Nunnorna även kallade, engelska nunnor, öppnade sina dörrar för alla som befann sig i Allendes hem och räddade deras liv. Därmed blev skolan en nagel i ögat på Pinochet och hans militära hejdukar. Det berättades att militärerna kom till skolan med stridvagnar och tvingade nunnorna på flykt. Skolan sekulariserades. När jag var en liten flicka brukade jag gå och titta på skolans hemliga korridorer och passager som nunnorna hade öppnat för andra. Jag föreställde mig den dagen. Den 11 september 1973.

Militärkuppen leddes av Augusto Pinochet som stöddes av bland annat CIA. Från den dagen gick i första hand flickor från familjer som stödde Pinochet på skolan. Det var många. Men inte alla. Inte jag. Trots att jag visste att skolan var och ännu idag är en av de bästa privata överklasskolorna i Chile – med disciplin, intensiva studier och elever som i hög utsträckning blir antagna till de främsta universiteten och blir till framstående yrkeskvinnor (”plikten framför allt, alltid plikten”) – så kunde jag inte acceptera stödet för militärjuntan. Som många runt om i världen sa så skulle Chile uppleva en förskräcklig och lång fascistisk diktatur. De hade rätt. Så var det.

Och här börjar den andra delen av min berättelse.”

Fortsättning av historien  och allt arbete bakom dansteater trilogin kommer att publiceras i juni. Håll koll på information som läggs här på hemsidan. Boken ska publiceras i papperformat och det kommer att säljas på några bokhandler

Mer information:

https://realitydansteater.com

mejl: realitydansteater2013swe@gmail.com

TFN: 0735118748′

 

Låt mig gå vidare

av Reality Dansteater Kompani, publicerad i Uncategorized

När man pratar om mänskliga rättigheter känner jag att jag inte gå vidare.

När man pratar om dansteater och dess utveckling känner jag att jag inte går vidare

När man pratar om regelbunden och etablerad konstnärlig situation för mig , anser jag att jag inte  går vidare

Så svårt att se sig i framtiden

Svårt att tillåta andra makter ta mig härifrån och våga ta nya steg.

Hur länge till ska jag fortsätta vänta på att få kraft och lämna nuvarande tjänsten och jobba heltid med koreografi?

Kommer detta att ske någon gång?

Samtidigt säger jag till unga att de ska leva upp sina drömmar, kämpa för dem och aldrig ge upp. Och vad gör jag i så fall?

Ger jag upp?

Kämpar jag?

Hur?

Jätten, min själ, låt mig leva med dansteater för alltid.